Projekt: Bergman

Projekt: Bergman undersöker den klassiska arkeologins framväxt, professionalisering och gradvisa etablering i Sverige under perioden ca 1850–1950, liksom formeringen av svensk forsknings- och utbildningsnärvaro i Medelhavsområdet.

Ett första steg är en djupgående kartläggning av den klassiske arkeologen, folkbildaren och nykterhetsmannen Johan Bergman (1864–1951) och hans mångskiftande verksamhet. Undersökningen bygger på ett omfattande och heterogent källmaterial bestående av tryckta källor – såsom egna skrifter, press och riksdagshandlingar – samt svenskt och utländskt arkivmaterial, däribland korrespondens, personakter, kursmaterial och fotografier, delvis tidigare outnyttjat.

Johan Bergman var professor i latin och klassisk arkeologi, folkbildare och riksdagsledamot (L/Fp). Han disputerade 1889 och tillhörde, tillsammans med studiekamraterna Sam Wide och Lennart Kjellberg, pionjärgenerationen inom svensk klassisk arkeologi. Internationellt rönte hans forskargärning stort erkännande – inte minst som medarbetare i Thesaurus Linguae Latinae (1895–1899) och genom det forskningsuppdrag han 1900–1926 utförde för Vetenskapsakademien i Wien. Arbetet resulterade i hans magnum opus, den textkritiska utgåvan Aurelius Prudentius Clemens Carmina (1926), vilken lade grunden för den moderna Prudentiusforskningen. I Sverige kom han däremot att hamna i vad som kan beskrivas som ett akademiskt utanförskap och är främst hågkommen för sitt omfattande folkbildningsarbete och som en ledande gestalt inom nykterhetsrörelsen (IOGT). Han var därtill en mycket produktiv författare samt verksam som redaktör och översättare av klassisk litteratur.

År 1898 blev Bergman den förste skandinaven att bedriva arkeologiska kurser i Italien. Kursverksamheten byggde på hans erfarenheter från Tyska arkeologiska institutet (DAI) i Rom och Aten. Under en forskningsvistelse i Rom 1895 fick han genom ett särskilt tillstånd delta i institutets annars strikt slutna arkeologiska kurser i Rom och Pompeji, varefter han reste vidare till Aten. Där verkade han vid DAI som gästande arkeolog och deltog i denna egenskap i Wilhelm Dörpfelds utgrävningar i Aten samt hans beryktade Peloponnesreise och Inselreise 1896. Bergmans egna kurser hölls huvudsakligen i Rom och Pompeji, men 1905 blev han även den förste skandinaven att bedriva arkeologiska kurser i Grekland och Turkiet. Utöver Bergman undervisade återkommande framstående arkeologer som Christian Hülsen, Walther Amelung och August Mau. Med undantag för ett avbrott under första världskriget hölls kurserna regelbundet fram till 1937, från 1927 med utgångspunkt i det då nyinrättade Svenska institutet i Rom.

Arbetet med att följa Johan Bergmans liv, verksamhet, kontaktnät och korrespondens pågår aktivt i svenska och internationella samlingar.

Sitter du på berättelser eller material som berör Bergmans liv, hans familj eller hans nätverk – exempelvis brev, fotografier, kursprogram eller andra dokument? Eller är du kanske ättling till någon av de omkring 250 deltagarna i de historisk-arkeologiska feriekurserna? Kontakta gärna Svante Hellberg på svante[at]teustes.se.

Jag svarar normalt inom någon vecka och prioriterar tips om nytt material.